Historia - Brf Lärkan

Go to content

Main menu:

Föreningen
Historia

Bygget av föreningens hus påbörjades i april 1988. AB Borätt hade totalentreprenad. Inflyttning skedde under våren 1989.

Här berättat chefen för Vänersborgs museum Peter Johansson om den osannolikt vackra Skräcklanparken och om den del av staden Vänersborg där Brf Lärkans hus ligger. Texten publiceras här med benäget tillstånd av Peter Johansson.

Från skräckland till Skräcklan – sanning och myt om stadens vackraste park

Då och då ser man det, att namnet på stadens vackraste park skrivs ”Skräckland”. När så sker på Facebook följs detta inte sällan av en våldsamt lång räcka av kommentarer kring hur namnet skall stavas och vad det egentligen betyder. Så – en gång för alla – namnet på parken är Skräcklan och det är just så det stavas första gången det nämns i skrift, på en karta från år 1661. Svårare är det med betydelsen av detta något märkliga namn. Ortnamnsforskarna har inte givit något tydligt svar men man har gissat att det kan ha en koppling till fågeln storskrake vilken ibland kallats ”Skräcka”.

Min gamle kollega, antikvarien Wille Ängermark, funderade någon gång om namnet inte kunde komma från det dialektala ordet ”skräcklig” som kunde betyda ”svår terräng” – en fundering väl så god som den om fågeln. En myt som ibland förekommer i diskussionerna då man vill tala om ”Skräckland” är att gamla tiders vänersborgare här, med falska fyrbåkar, lockade skutor att gå på grund för att sedan plundra dessa och slå ihjäl besättningen. Om inte ”fake news” så i varje fall ”fake history”.

Vad har det då varit på platsen för den vackra park där så många vänersborgare och gästande besökare väljer att tillbringa vackra sommardagar med att promenera, bada eller ta en kopp kaffe på Skräcklestugan. Lika uppskattat som området är i dag, lika fruktat eller illa omtyckt var det tidigare i historien. Staden vände Vänern ryggen. Här där de starka nordostliga stormarna drog in över sjön var det långa tider på året ogästvänligt att bo. En barriär av kryptall planterades så småningom till skydd mot de värsta vindarna och snödreven. I norra delen av staden, norr om Kronogatan, låg också stadens fattigkvarter. Här fanns de små trånga gistna stugorna med barnrika familjer och här skördade koleran sina flesta offer då epidemierna med jämna mellanrum återkom under 1800-talets mitt.

Nedanför bryggerikvarteren, där vi i dag har kvarteren Sälgen och Syrenen, rann avfallet från bryggerierna rakt ut i vattnet och längs strandkanten gick svin och bökade. Något längre ut, på klipporna där de badande i dag trängs, stjälpte stadens garvare ut sitt illaluktande avfall. Vid andra berghällar låg Nordstans kvinnor och skurade mattor. I en del av området begravdes hästkadaver. Under senare tid, när avloppssystem installerats, gick avloppen från stadens norra kvarter rakt ut i sjön på flera håll. Nere vid stranden låg också en mängd mindre ekor förtöjda, båtar som inte sällan användes vid husbehovsfiske. Stora delar av det som i dag är park var uppdelat i åkerlyckor där boende i staden odlade diverse grödor och på platsen för Norra Skolan fanns den beryktade kallkällan. Denna källa lockade dagligen folk att hämta vatten då man här kunde få ett klart och rent källvatten till skillnad från de inte sällan smutsiga brunnar som fanns på gårdarna inne i staden.

När kom då de första tankarna på att utveckla Skräcklan till den park det är i dag? Kring 1870 fanns planer på att upprätta en form av kuranstalt vid den flitig brukade kallkällan och snart fördes diskussioner om man inte skulle förlägga stadens lasarett hit. Planerna skrinlades men 1880 framförde bryggaren Gustav Andersson tanken om att Skräcklan i framtiden kunde bli ”en promenad och förlustelseplats” för vänersborgarna. Han menade vidare att om området planterades med träd och gjordes gästvänligare kunde det även bli ett uppskattat badställe.

Tanken om organiserat bad förverkligades ett par årtionden senare då man nedanför Norra Skolan, år 1903, uppförde ett kallbadhus vilket under närmare 35 år kom att nyttjas av badlystna damer och herrar.

Kallbadhuset inspirerade också den då nybildade föreningen Vänersborgs Söners Gille att utveckla tankarna om en park. År 1906 inköpte man två parksoffor till den stora summan av 12 kronor och de följande åren samlades medel för att anlägga mindre promenadvägar i området. Man planerade även för en lekplats med offentligt avlönad ”lektant” – något som dock stannade vid en tanke.

Äran för den park vi ser i dag skall nog ändå tillskrivas borgmästaren Rudolf Sandén som i slutet på 1920-talet började dra upp planer för upprustning av området, efter diskussioner med vattenrättsdomare Hugo von Sydow. Sandén fick med sig stadsfullmäktige på idéerna och medel anslogs. När änkan Augusta Fager avlidit 1932 revs hennes gamla stuga och på dess plats uppfördes Skräcklestugan där den första koppen kaffe serverades 1936.

När vi i dag vandrar i den grönskande parken vid Vänerns vågor är det således många personer vi har att tacka för denna plats. Kanske skall en särskild tanke ändå ägnas bryggarmästare Andersson vilken redan för 138 år sedan såg bortom bökande svin, garveriavfall och hästkadaver för att istället se en grönskande park med badande vänersborgare på klipporna vid vattnet.

Back to content | Back to main menu